Göteborgsposten – 15 oktober 1869, sida 1

lefver? Fårstår ni inte, madame, att ni härstammar från zigenarne? Baronessan kunde ej återhålla ett gällt skrik. — Mh! genmälde hon lidelsefullt, jag har då icke bedragit mig. Den häftighot, som finns i min själ och mitt brännheta blod äro ett arf från min stam. Ja jag känner att jag är en zigenerska, men jag har en fur. Iroligen en stackars lindansare, som genomströfvar skogar och byar. Hvad betyder väl det?... må han blott komma ... min famn står honom öppen ... jag är icke mer baronessan de Planche-Mibray . .. den förnäma damen ... jag är hans dotter. Dessa ord andades en så uppriktig kärlek och glädje att Munito förvirrades. Det hat, han närt till denna qvinna, som drog för drag liknade henne, som förbittrat hans ungdom, utplånades plötsligt och nedsjunkande på knä framför henne, stammade han: — Förlåt det jag nu måste säga er. Tårar glimmade i hans vilda ögon och hans röst darrade. — Tala, jag hör, svarade hon. — Er far heter Fanfreluche. Vid detta namn spratt den unga qvinnan häftigt till. Hon hade på slottet Planche-Mibray ofta hört talas om lindansare Fanfreluche,