Göteborgsposten – 15 oktober 1869, sida 1

mumlade Munito. — UHvarför säger ni icke hvem som är min far, då ni känner honom? utbrast bon. Munito ingaf henne icke längre förskräckelse. Utmattad af sinnesrörelse, nedsjönk hon åter på bänken, från hvilken hon vid Munitos plötsliga inträdande rest sig. — Ja, återtog Munito, jag känner er far och kände äfven er mor. — Min mor, hvar är hon? — Hon är död och det är för att tala om henne jag kommit till er. Zigenaren stod upprätt med blottadt hufvud och erfor äfven han en sällsam rörelse. — Madame, sade han till slut, berättade aldrig er aflidne man något om er härkomst? — Nej, han sade blott att jag var faderoch moderlös. — Han bedrog er madame. Efter en temligen lång ömsesidig tystoad fortsatte Munito. Madame, har ni aldrig, då ni sett er i spegeln, funnit att er skönhet är ovanlig i Paris. Er olivfärgade hy, era stora svarta ögon, er djorft tecknade profil och era högröda läppar likna ej den förnäma verldens qvinnor. — Hvarför säger ni mig allt detta? frågade baronessan ur stånd att undertrycka en nervös skälfning. — Har instinkten sagt er att ni tillhör en annan nation än den, bland hvilken ni