ooktadt hans hår hade grånat. Den unga baronessan var såsom gumman sagt, Perdisas lefvande afbild. Jag kunde icke tvifla. Men denna visshet tjenade mig till intet. Jag hade ju svurit den gamla att tiga. Och när en zigenare har svurit, är han slaf af sitt ord. Jag lemnade Auxerre och återkom ej förrän följande året. Den gamla hade under tiden dött, jag var löst från min ed. Äfven baron de Planche-Mibray var död. Jag skyndade till Toulon, kastade mig i Fanfreluches famn och sade: — Din dotter lefver. Ä Medan jag berättade honom allt, smälte Fanfreluche i tårar. — Och nu, fortfor Munito, vet ni hvarför jag vill att ni skall gifta er med baronessan de Planche-Mibray H hvarför jag ämnar döda Manuel de Maugeville. — Det I I år således ett köp ni föreslår mig, sade Leon. — Ja, ty en man, hvilken likt er är rik och förnäm kan skaffa sin svärfar nåd så att han befrias från galårerna. Läöon gjorde en missnöjd grimas. Han betänkte först nu att baronessans man blef galerslafven Fanfreluchees måg. — Nå, ja, genmälde han vårdslöst, det bör bli mig ganska lätt att utverka genom mina högt stående vänner. — Ni skall också lofva mig att ni, såsom gift med m:me de Planche-Mibray, anslår en årlig pension till den gamle tillräckligt stor för hans lifsuppchälle. — Mycket gerna. — Det är godt, jag skall såsom återtjenst döda er rival. — Maugeville? — Ja, intet är lättare. Han rider gerna i skogarne. På hundra stegs afstånd, skickar jag honom l en kula genom hufvudet. Om jag icke lyckas rädda mig