Är detta allt som ni har att säga mig? svarade Leon ur stånd att undertrycka en lätt darrning. — Nej. — Nåväl, fortsätt då. — Man har likaledes berättat mig att ni hatar m:r Manuel de Maugeville. — Hvad skulle det betyda? — Att vi då möjligen kunna förstå hvarandra. — Hur så? — Emedan jag hatar honom lika mycket som ni. Dessa ord uttalades med en aå bitter röst och åtföljdes af ett så ljungan lo ögonkast att Villenave frågade sig sjelf om icke satan skickade honom en medhjelpare. Han bemästrade dock sin glädje och sade helt lugnt: — Jaså, ni hatar honom? — Ja, af hela min själ och förr eller senare, skall jag stöta dolken i hans hjerta. — Vidare. — Vill ni, svarade Munito, förena edra hämdplaner med mina. — Jag begär icke bättre. — Vill ni kalla m:me de Planche-Mibray er maka? — Hvad ämnar ni göra, ifall jag svarar ja. — Bistå er? — Hvad har ni för skäl dertill? — Mitt hat till Maugeville. — Hvarför hatar ni honom? Munito betraktade Ldåon tigande och öfvertänkte om han skulle våga att tala öppzt med honom. — Ni var, sade han slutligen efter en lång paus, helt liten, men ni har utan tvifvel hört talas derom. — Om hvad? — Sättet, på hvilket Manuel de Maugevilles onkel dog i Auxerre. -— Menar ni Gaston de Maugeville, min onkels vän? — Ja, just han. — Jag har hört berättas att han mördades af ca lindansare. — Hvars hustru var hans älskarinna. — Det är ganska möjligt. — Denne lindansare blef för den rättvisa vedergällning han utöfvade, förd till galererna. — Jag vet det. — Han är der ännu. — Ni