Dessa ord, åt hvilka Leon i sin vänliga sinnesstämning skulle skrattat, inverkade dock nu så mycket på honom att han gaf befallning om den okändes mottagande. Då denne trädde inom dörren, mötte Leon honom med ett om kall artighet vittnande leende samt bad honom taga plats i soffan, men den nykomne hörsammade icke sin värde önskan, han blef stående upprätt med hatten under armen. Leon betraktade honom från hufvud till fot. Han var en medelmåttigt lång man med på en gång smidiga och muskulösa lemmar och så mörkhyad att man skulle ansett honom för en mulatt om icke hans med omsorg skötta vackra hår ech skarpt maskerade drag tillkännagifvit att han härstammade från Österländerna. Uttrycket i hans stora, flammande ögon nästan isade blodet i Läöons ådror. Hans drägt var ett mellanting af elegans och tarflighet, ungefär sådan som den mindre bemedlade borgarklassens i Paris. — Med hvem har jag den äran att tala? — Mitt namn står på mitt kort, svarade främlingen, jag heter Munito. — Sökte ni mig i går afton? — Ja! — Hade ni också för afsigt att söka träffa mig på klubben? — Ja, men som det misslyckades, ser ni mig nu här. — Ni säger er ha saker af vigt att meddela mig? — Kanske! — Förklara er! — Om man talat sanning för mig, så har jag verkligen åtskilliga upplysningar att lemna er, fortfor den okände. — Hvad har man sagt er? — Först och främst att ni är systerson till den aflidne baron de Planche-Mibray. — Det är fullkomligt rätt. — Jag har äfven hört att ni icke varit känslolös för er onkels sköna enka. —