Göteborgsposten – 12 oktober 1869, sida 2

tresse för den mörka mannen, mina blickar fästades snart ånyo på honom. Jag gjorde likväl ett sista försök att segra öfver mig sjelf och försökte känna mig road vid åsynen af de små svarthåriga barnen, hvilka för att visa sin vighet öfverhoppade elden och i den fladdrande rödaktiga belysningen liknade en skara små lössläppta demoner. Men äfven detta bemödande var fåfängt, förtrollningen kunde ej brytas. Icke längre mäktig mig sjelf, afkastade jag min kappa och närmade mig gruppen vid elden för att deltaga i deras dans. Jag var i denna stund zigenerska liksom de ock förglömde de följder ett dylikt vansinnigt steg kunde medföra. — Då Jean begrep min afsigt, rusade han fram, grep tag i mig med sin kraftfulla hand och sade med låg röst: — Fru baronessa, hvad tänker ni på? — Bry dig icke om mig, svarade jag ännu lika bedårad. — Fru baronessa. ni vill då låta mörda er, sade han akta. Dessa ord verkade något afkylande. Jag vände mig åt Jean, som med ett omisskänneligt uttryck af ängslan i sin röst fortfor: — De der menniskorna äro tjufvar, som sedan de plundrat er på alla era kläder, troligen skola mörda er. — Ja, du har rätt, skrek jag, rädda mig... för mig härifrån, jag är nästan vansinnig. Jag hängde mig krampaktigt fast vid honom, och som