Göteborgsposten – 12 oktober 1869, sida 2

Baronessan rodnade lindrigt. — Jag är säker på, återtog m:me Villeneur leende, att om Manuel de Maugeville .. — Marthe, Marthe, i himlens namn tig, stammade baronessan under det hennes ansigte öfverdrogs af en purpursky. — Jag skall lyda dig, svarade m:me Villeneur och log ännu skälmskare, men ifall jag råkar Manuel, så skall jag råda honom att med det första besöka slottet Seuil, från hvars fönster man ser tornspirorna på Planche-Mibray. M:me Villeneur stannade hela dagen hos sin väninna och lyckades att någorlunda trösta henne samt öfvertygade henne om att hennes tro det hon vore zigenerska endast var en barnslig inbillning. Men då m:me Villeneur vid tiotiden på aftonan tagit godnatt och begifvit sig till sitt hem, återvände alla baronessans farhågor blandade med en ny oro vid tanken på Manuel de Maugeville. Hade detta af m:me Villeneur uttalade namn, i den unga enkans själ uppväckt någon halft förgäten känsla. Huru dermed förhöll sig är oss obekant, vi veta blott att m:me de Planche-Mibray när hon blifvit ensam, kastade en pelsfodrad kappa öfver sina axlar och började gå af och an i trädgårdens sandade gångar, på hvilka månan mellan de ännu icke löfvade träden nedsände sina bleka, silfverglänsande strålar. (Forts.)