— Hvilken då? — Mannen med de flammande ögonen. Baronessans röst var ånyo upprörd. — Hvar träffade du honom? frågade m:me Villeneur. — För tre veckor sedan, då jag en dag for öfver Champs-Elysses, höll min kusk så häftigt in hästarne att de stegrade sig. Han hade varit nära att öfverköra en man, som helt lugnt vandrade emellan de oräkneliga åkdon, som här korsa hvarandra. Denne man vände sig om och gaf mig en ljungande, föraktlig blick. Jag igenkände honom genast, det var zigenaren, men klädd som cen man ur medelklassen. Från denna stund, kan jag icke ur minnet förjaga hans förfärliga ögon. Jag ser dem städse framför mig, antingen jag sofver eller är vaken. Det uppstod efter detta sista meddelande af baronessan en ömsesidig tystnad, hvilken m:me Villeneur bröt med orden: — Jag tror det är god tid att gifva dig ett godt råd. j — Ett råd, eftersade m:me de Planche-Mibray. — Ja, till och med två. Våren är inne, du bör tillbringa en månad eller ett par på Planche-Mibray, detta vackra slott, som speglar sina tornspiror i Yonae och omgifves af ett så vackert landskap. — Ditt råd kommer för sent. Jag har redan sagt mig detsamma sjelf och reser dit om ett par dagar. Hur lyder ditt andra råd? — Du är blott tjugosex år samt har tillräckligt begråtit m:r de Planche-Mibray. Du måste gifta om dig.