Göteborgsposten – 12 oktober 1869, sida 2

jag var nära att falla i vanmakt, tog han mig på sina armar och återvände springande hem. Den följande dagen fjettrades jag vid sängen af en brinnande feber. Den infernaliska musiken ringde fortfarande i mina öron och det föreföll mig som om den grubblande zigenaren oupphörligt betruktat mig med sina flammande ögon. M:me de Planche-Mibray hade nu slutat sin berättelse och var så blek och uppskakad att m:me Villeneur med ömt deltagande slöt hennes kalla händer mellan sina, sägande: — Jag tror att din fantasi blifvit något uppdrifven tillföljd af den stora förlust du gjort samt att den händelse du nyss berättat mig härleder sig derifrån, ty om ditt lynne varit i sitt nämnda skick, hade du aldrig tillagt den någon betydelse. Och hvad den löjliga inbillningen beträffar att du härstammar från zigenarracen så bemöda dig om att bekämpa den, hvilket icke bör bli dig så svårt, ty du har ju ett temligen säkert motbevis i det namn du bär. — Tror du det, stammade baronessan. — Ja, baron de Planche-Mibray, denne värdige ädling, som du så bittert begråter var af en gammal familj och strängt aristokratiska tänkesätt. Hade du varit en lindansares dotter, hade han aldrig gifvit dig sitt namn. — Du har kanske rätt, svarade baronessan något lugnad af dessa ord. — Jag förmodar att du icke återsett någon af de der zigenarne, återtog m:me Villeneur. — Jo, en utat dem.