Göteborgsposten – 12 oktober 1869, sida 1

Jag har hört omtalas att dessa nomadiserande zigenarhorder alltid för hvarandra bibehålla on viss vänskap samt alltid på bestämda tider och ställen sammanträffa. Dold utaf en trädgrupp stannade jag på ungefär femtio stegs afstånd och gaf noga akt på allt. Deras hästar, som icke tycktes bry sig om musiken och sorlet, afbetade lugnt det magra, vissnade gräset. Barackerna voro tillslutna och alla åskådare försvunna så att det var blott för sitt eget nöjes skull, som nigenarne höllo sig vakna. Män, qvinnor och barn dansade alla i ring omkring elden. Endast en man, som tycktes vara något öfver tretio år gammul deltog ej i den allmänna munterheten. Han satt med ryggen stödd mot ett träd synbarligen i grubblerier. Mina blickar stannade med en slags förtrollning på detta mörka, djerfva och sköna ansigte, hvars svarta ögon glödde med vulkanisk eld. Gömde hans hjerta någon af dessa stormande passioner, som gripa denna fördömda folkstam, hvilken lefver midtuti civilisationen utan att beröras derutaf — eller gjorde han upp planen till något brott. Jag bäfvade för det intryck denna varelse åstadkom på min själ och började för den skull betrakta de dansande med glitterguld och falska ädelstenar smyckade qvinnorna, hvilkas svarta hår, röda läppar och djerft tecknade anletsdrag så tydligt erinrade om mig sjelf. Jag kunde dock icke öfvervinna mitt oförklarliga in