Göteborgsposten – 11 oktober 1869, sida 2

Qvinnan, som dansat balero vände emot mig ett par stora svarta ögon. Jag ryckte till såsom träffad af ett elektriskt slag och hon ropade med genomträngande röst namnet: — Perdisa! Utan att yttra något vidare betraktade vi hvarandra forskande, tills min kusks ankomst gjorde ett slut derpå. — Förlåt mig madame, sade zigenerskan ödmjukt, jag har burit mig åt som en galning, emedan ni liknar Perdisa så mycket. Efter denna förklaring ville hon draga sig tillbaka, men jag hejdade henne med en åtbörd, gaf gossen ett nytt guldmynt och sade: — Min goda qvinna, hvem är Perdisa. — Hon var hustru till Fanfreluche. — Hvem är Fonfreluche? frågade jag ånyo. — En stackars lindansare, som är skickad till gale— Hvad för ett brott har han begått? — Han mördade sia hustru. — Perdisa? — Ja! — Och ni tycker, fortfor jag helt darrande, att jag liknar denna Perdisa. — Åh, nej, svarade hon, så kan det icke vara, en skön dam som ni, kan inte likna en Zzigenarqvinna. Förlåt mig, madame. Hon neg och skyndade ifrån mig för att upphinna sitt raskt framåttågande sällskap. (Forts.)