Göteborgsposten – 11 oktober 1869, sida 1

från min omfamning, ser ni då icke att jag nästan är en gubbe. Efter att ha yttrat detta, aflägsnade han sig med en hastighet, som hade mycket tycke af flykt. Sedan ett par veckor förflutit återkom han och sade: — Nu har jag utsett en passande man åt er. — Jag vill icke ha någon annan än er, stammade jag förvirrad, det är er jag älskar... och ni älskar mig. ilan älskade mig också, mitt yttrande vid vårt föregående sammanträffande hade öppnat hans ögon och låtit honom inse sitt hjertas verkliga tillstånd. Förmyndarens tillgifvenhet för pupillen hade bytts i kärlek. Sex månader derefter var jag baronessa de PlancheMibray. Det namn, som jag skulle burit efter mina föräldrar, är mig fullkomligt obekant. M:r de Plaoche-Mibray gjorde mig till den lyckligaste : qvinnor, men jag kunde aldrig förmå honom att lemna den ringaste upplysning. rörande mina familjförhållanden. En dag under den tid. då jag hoppades att modersglädjen skulle bli mig beskärd, sade han: — Jag kan icke säga dig det, som jag icke sjelf vet. Jag är i okunnighet om hvar du är född. Dina föräldrar äro döda. Jag har adopterat dig. Någon gång i framtiden, när du är mor, skall jag kanhända göra detta förtroende fullständigare ganom att upplysa dig om något, som jag hvarken kan eller vill säga dig i dag. Men han dog och tog hemligheten med sig i grafven. — Du måsto nöja dig med att vara ung, skön, rik