Göteborgsposten – 11 oktober 1869, sida 1

M:r de Planche-Mibray, som var min förmyndare, slyttade mig då till en af de bästa pensionerna i Paris. : Jag var flitig och lärde mig med lätthet allt. Isynnerhet spelade och målade jag gerna samt roade mig under fritimmarne med att rida. ; När jag var sexton år, ansågs min nppfostran mn bordad. En dag sade min gudfar till mig: mitt barn, ert lif kan icke alltid förflyta i den klosterlika enslighet. vid hvilken ni hittills varit van. Det är tid på att ni gör ert inträde i verlden. — Men jag är ju faderoch moderlös, har ni sagt mig, svarade jag. — Det är sant, genmälde han. — Ni är min enda slägting, återtog jag. — Ja, så är det, svarade han suckande. — Hvem skall bli mitt beskydd ute i verlden, tilllade jag. — En man, svarade han. Jag darrade vid detta svar och han fortfor: — Mitt barn, ni är vacker och eger en rätt betydlig hemgift. Med dessa egenskaper finner en qvinna alltid en man, som är färdig att lyckliggöra henne. Alltefter som han talade, blef han blekare än vanligt och jag tyckte mig se tårar glimma i hans ögon. Utan besinning, slog jag armarne om hans hals och mumlade: — Hur skulle jag kunna älska någon annan än er. — Mitt stackars barn, svarade han, lösgörande sig