Göteborgsposten – 9 oktober 1869, sida 1

ning kan ske i Herr ortman 4 C:o bod vid Österlänggatan N:o 21. A. P. Wy hromander. (Nya Dagl. Alleh. för d. 25 Sept. 1569). N:o 2. Å. P. Wy Bromander bor i huset N:o 31 vid Södra Hamngatan. De som önska sis undervisning torde anmäla sig innan det blir för sent. En fullstandig kurs i all slags ekonomisk bokföring kan få senomgås tår 15 Rdr, genom ett tryckt verks förklarande, men för de som önska skritva efter diktamen är priset 45 Rdr. (Göteborgs-Posten för d. 27 Sept. 1569). Nu känner ni mannen, han har sjelf sagt er sitt namn! Apropos tidningsannonser! Hvad säger ni om följande godbit i Jonköpings Tidn. tör d. 6 d:s: Hvem är SSkräppo? Crespo hade knappt framträdt och genom sin inneboende godhet på otrolig kort tid blifvit en kär bekantskap för herrar rökare innan man sökte beröfva honom det goda namn han förvärfvat hos en ärad allmänhet. Crespo är ett ärligt namn, buret med heder Skräppo är en smaklös förvrängning, ett foster af afunden. Crespo kostar fortfarande 6 rdr hundradet, och är på god väg att göra samma lycka som den Amerikanska Iugotobaken, hvilken numera är spridd till de slesta delar af landet. Bädadera finnas i ständigt lager endast uti J. BR. Bohles Tobakshandel. Ja, föga veta vi, hvem Skräppo är, men nog finnes här en som skräpper och det med besked ändå! Vestra Sveriges Hushållniogs-sällskapers utställning af slagtboskap och mejeriprodukter sistl. Onsdag erbjöd på långt när icke ett så storartadt Dyrskue som i våras och härtill bidrog utan tvifvel den långt framskridna årstiden ätvensom den glada omständigheten att landtmannen i år har fullt upp att göra hemma hos sig. Deremot var utställningen af mejeriprodukter storartad. Mer än en husmoder kände helt säkert en liflig längtan att komwa upp i smöret och stadens hrr specerioch viktualiehandlande visade ett lika lofligt som vackert begär att ge utställarne rbetalt för gammal ost. Vägsiräckan till utställningsplatsen, Skjutsinrävtningens lokal å Stampen, har nyligen blifvit betydligt förkortad genom den breda gata som öppnats mellan frånsidan at Nya Arbetshuset och jernvägsstationshusets mark. En betydlig lättnad har derigenom äfven beredts i höförsäljningen å Jernvägstorget enär derigenom den förut nog långa och knaggliga vägen till vågboden i Skjutsinrättningens lokal blifvit reducerad till så godt som en obetydlighet. Från denna väg hördes senare på utställningsdagen sönderslitande jämmerskri, liknande dem som ljödo under det Bethlehemitiska barnamordet eller i den hemska Septembernatten å Champ Langlois. Så farligt var det dock icke. Det var eidast en flock prisbelönta griskultingar, som i toner, med hvilka ingen Heldentenor eller Tenore eroico, för att nu icke tala om feminina skränare, skulle kunna hålla stången. Den animala konserten påminte för ötrigt ogement om ett visst musikaliskt sällskap i Upsala, som på sin tid af de skalkaktiga studenterna kallades istora svinslagten och kallas så kanske ännu i dag. Upsalastudenterna! Ja, om dem ha i dagarne vackra historier flugit kring land och rike. Vid närmare granskning har det dock befunnits, att det beställsamma ryktet denna gång, liksom så många gånger förut, rusat åstad i ogjordt väder, och detta till på köpet direkte ur den försigtiga Postgummans eljest skralt försedda notis-redikyl. Våra hyggliga och städade studenter, blomman af Sveriges ungdom, Ånutidens glädje och framtidens hopp, den svenska sångens morgonfriska unglärkor?, ja, hvem kan väl i hast komma i håg de vackra epiteter, hvarmed vett tacksamt fosterland brukar slösa så fort det är frågan om att trampa ihjäl sina medmenniskor vid biljettförsäljningen till studentkonserterna, sagde studenter torde eljest gjort sig förtjenta at att icke på grund at ett löst rykte skyldra inför allmänhetens domstol som anklagade en för alla och alla för en! På Göteborgs teaterhimmel, för att tala i Stockholms-stil, har i dagarne en stjerna af första storleken uppgått. Louise Michaöli har annu en gång med sin undersköna sång kommit våra hjertans finaste strängar att vibrera och vi ha ännu en gång fått skänka vår varmaste hyllning, vår uppriktigaste aktning åt en konstnärinna, hvars talang endast motsvaras at hennes flärdlösa enkelhet. När Louise Michabli sjunger känns det riktigt godt att vara svensk; det ligger i hennes toner liksom en återklang från vära mäktiga skogars vemodiga sus, från strömkarlns trollspel i den brusande forssen, från näktergalens smältande kärlekssång i den ljumma sommarnatten. Det är en sång, som vaggar hjertats sorger ull ro, som sprider ljus och harmoni i vår sj som sakta viker undan en flik al förläten till evighetens förgårdar. själ sju, Nya Teaterns dramatiska afdelning bjuder i morgon på någonting splitternytt, nemligen Syfroknarne, folkscener i 8 taflor af Frans Hodell. Stycket, som gjort mycken lycka i Stockholm, lärer hvimla af lustiga kupletter och i detsamma får publiken tillfälle att återhelsa en af sina gunstlingar sedan fordom, fru Charlotte Bergström, hvilken, i afvaktan på att repertoiren skall hinna upptaga någon afhennes hufvudroller, benäget åtagit sig att utt:öra en mindre roll i Syfröknarne. Konstfflitslotteriets 8:de utlottning försigi