Göteborgsposten – 8 oktober 1869, sida 2

baronen hemfört sin maka. Hon var hvad man kallar en lejoninna. Hennes make var en gammal man då hon strålande af ungdom räckte honom sin hand. Hon tycktes dock älska honom och icke ens den djerfvaste kurtisör hade vågat lyfta sina ögon till henne. Man hade respekterat henne både såsom gift och enka. Hon bar sin sorg på ett värdigt sätt. Ingen visste om hon skulle gifta om sig. Hon hade icke förändrat någon af sina vanor. Hon mottog liksom förut alla Fredagsaftnar några af sin mans vänner samt några fruntimmer af klanderfri dygd. På dessa mottagningar drack man the, samtalade om hvarjehanda och sade värdinnan farväl före midnatt. Baronessan sörjde icke mer så hopplöst som i början af sitt enkostånd, ty fast hon ännu var melankolisk, såg man dock på den hos henne stundom framskymtande nervösa otåligheten att ungdomens lefnadslust började återvakna i hennes själ. Hon hade blott en enda väninna, en omkring tretio år gammal qvinna, enka liksom hon sjelf, och hvilken troligen aldrig skulle komma att knyta nya band, emedan hon helgat sitt lif åt sina båda små döttrars uppfostran. Detta fruntimmer var enka efter m:r de Villeneur, som varit läkare hos baron de Planche-Mibray och dött två år före baronen. M:me Villeneur var den enda, för hvilken icke hötel de Planche-Mibray var tillslutet alla dagar utom Fredagen. Hon infann sig dagligen hos baronessan, medförande