Göteborgsposten – 8 oktober 1869, sida 2

Från Landsorten. Bedragen bedragare, Vid Borås rådhusrät är under behandling ett i sitt slag högst egendomlig förfalskningsmål, för hvilket Borås Tidn. lemnar föl jande redogörelse: hos handl. Christiernin här i stader hade för någon tid sedan inkommit en person vit namn Carl Otto Andersson från Eriksberg i Roasje socken, och anhållit att få köpa en del varor på kre dit, till säkerhet hvarför han erbjöd en i färgarer A. I. Siedbergs i Sexdräga namn utfärdad borgens bindelse såsom för egen skuld. Ilärtill samtycktc hr Christiernin A. uttog då varor för 200 rdrs värde hvarfore han afgaf sin revers, som bilades borgensförbindelsen. Men när betalningen sedermera ej! rätt tid afhördes, uppmanades Siedberg att inlösa sin borgen, då bedrägeriet st upptäcktes, i det 5 förklarade förbindelsen vara falsk. Saken öfverlemnades nu till polisen och Andersson häktades. Vid i Måndags företagen ransakning med honom var äfven förre tingsnotarien 0. E. Åkermark — en man som fordom sett bättre dagar, men nu en följd af år varit inlogerad å stadens fattighus och för öfrigt försörjt sig med s. k. bränvinsadvokatyr — inkallad för att afgifva de upplysningar om saken, hvilka man på skäliga anledningar förmodade han kunde lemna. Dervid blef då utrönt och erkände Åkermark sig hafva skrifvit och författat borgensförbindelsen; men påstod han sig ej hafva gjort det i någon elak afsigt. Oaktadt denna naiva ursäkt, farklarade rådhusrätten likväl A. skyldig att genast träda i häkte. Men äfven ett annat gement skurkstreck tyckes anknyta sig till denna sak, hvilket, om det så förhåller sig gifver ett nytt rätt slående bevis på huru fräckt den ene skurken lurar den andre vid passande tillfällen. Andersson uppgifver nemligen, att en tredje person, vid namn Anders Peter Johansson i Starred, Sexdrä ga socken, hvilken äfven lärer haft vetskap om försalskningen, erbjudit sig att på sitt åkdon forsla varorna från herr Ces till sitt, J:sons, hemvist, derifrån A. sedan kunde afhemta dem; ett anbud som också antogs. Men då A. sedermera önskade utfå sina varor från J. förklarade denne sig ej förstå hvad A. dermed menade, han hade ej kännedom om några varor, samt bad honom dra så långt vägen räcker: och då A., som vi veta, ej hade sitt fat rent, nödgades han dermed låta tig nöja. — För äfven J:sons hörande, hvilken varit inkallad men ej infunnit sig, blef målet uppskjutet.