Göteborgsposten – 8 oktober 1869, sida 1

——————————— — i?! — Jag är fångad. — Ja visst, log Corinne, teckna nu under. — Jag är tvungen! suckade Villenave och accepterade vexeln, hvilken Corinne omsorgsfullt inlade i pulpeten. Sedan fattade hon sin fordne beundrares hand, sägande: — Följ mig till mitt toilettrum, så finna vi Pauline. — Sitter hon icke i vagnen, stammade han. — Nej, du är en enfaldig narr. Manuel afraktade utan otålighet sin väns återkomst. En fjerdedels timma hade förflutit, då dörren öppnades och Corinne syntes, ledande Pauline Regis vid handen. Den unge mannen tog ofrivilligt ett steg framåt vid åsynen af denna qvinna, som erinrade om hans döda älskarinna. Denna rörelse, som syntes Villenave vara ett godt tecken, försvann dock snart, Likheten var borta i samma stund Pauline började tala. Manuels tjusning skingrades och han återtog sin plats lika kallblodig som förut. Under det thået serverades blef samtalet allmänt. Manuel var hvarken glad eller sorgsen. Han talade helt litet om Madeleine och vände sig icke mer till Pauline än då han frågade hur dags hon tillät honom att nästa morgon få se och afhemta porträttet. Och innan klockan slagit tolf, tog han afsked. Leon, som gerna ville bli ensam med Corinne, följde honom ej. Så fort Manuel var borta sade Corinne helt lakoniskt