Göteborgsposten – 6 oktober 1869, sida 2

Sedan anbudet ull eldsväda egt rum och man fått klart för sig att det varit fråga om mordbrand, återstod blott fråga om hvem som anlagt den. Slumpen spelade för att få denna fråga löst en stor roll romanen behöfver icke vara dålig för det. En konstapel i Majorna hörde tvenne personer på gatan samtala. Är man poliskonstapel till själ och hjerta, så lyssnar man, ifall personerna ej se riktigt renhåriga ut, ett ögonblick för att höra efter om inga samhällsvådliga saker afhandlas, och går, sedan man finner att intet farligt är färde, sin väg. Här var emellertid fallet att den enc af de samtalande antydde att han visste något om eldsvådan, måhända Just för att konstapeln skulle fråga honom derom. Saken blef anmäld hos kommissarien Luttropp och den ifrågavarande personen befanus vara ynglingen August Sköldberg, omnämnd i vårt Lördagsnummer, och hvilken ofvannämnde Eriksson velat tubba att begå mordbranden. Det återstod nu att få Eriksson fast. Man tillsade derföre Sköldberg att inbjuda E. till ett möte hos sin moder i Albostaden. E. infann sig en gång, han kom en gång till och talade om mordbranden, föga anande att vid båda tillfällena låg en konstapel i en soffa i rummet, på hvilken den gamle syndaren E. stundtals satte sig, och att vid senare tillfället äfven en konstapel låg under sängen. Vi fråga blott, är icke detta romantiskt — mycket för romantiskt, tyckte väl tillochmed konstapJarne medan de lågo och väntade i sin obeqväma ställning, ehuru de nog sedermera voro belåtna med sina upptäckter. Vi vilja icke tala om de trenne nätter, som för resten af kommissarien Luttropp och hans biträden tillbragtes under bar himmel för att taga reda på mordbrännare. Det är blott älskare och tjufvar som äro mäktiga af dylika uppoffringar, har man sagt. Snart är det väl polisen som befinner sig ensam om dem, ty tjufvarne vilja helt säkert icke täfla med polisen, och älskarne — ja, icke heller de ha väl lust att visa sig på arenan under sådana förhållanden. Men för att återvända till brottslingarne och förhöret med dem igår: — Eriksson infördes föst och förklarade på polismästarens fråga att han ej kunde erinra sig huru först frågan om mordbrandsanläggningen uppstått mellan honom och Jakobsson. E. hade kommit till denne för att taga ut 50 rdr som Jakobsson var skyldig Johansson. Redan innan denne, som bott hos E., aflyttade derifrån hade frågan om mordbrandsanläggningen uppstått. Det var Jakobsson som började tala om saken. Sedan de kommit öfverens om att mordbranden skulle ske var Jakobssons hustru tvenne gånger närvarande då de talade om densamma. Ett par dagar sedan anläggningen redan skett hade Eriksson infunnit sig hos Jakobsson, som då var frånvarande. Hustrun omnämnde att det varit eldsvåda tvenne dagar förut i Jakabssons f. d. hus, något som II. ej kände till. var det af våda eller med vilja? skulle E. frågat, och hustruns svar hade derpå blifvit: Med vilja var det väl, kan jag tro. Hade det bara gått väl skulle vi väl sluppit både kraf och annat eländet, Då Eriksson gick hem från sitt besök hos Jakobsson hade han råket Johansson, som upplyst att det varit eld i huset och förebrått E. att han ej förut tillsagt honom, då det förr skulle blifvit gjordt. Han kunde förstå att Johansson nu hade fått löfte på de 500 rdr som Jakobsson lofvat honom för anläggandet af elden. — Men nu är det all anledning att antaga, det du hittat på att J. skulle anlägga mordbrand, anmärkte polismästaren. Detta förklarade H. vara ett besynnerligt tal. Något sådant kunde han ej ihagkomma. — Så mörka anslag glömmer man ej lätt. — Jag kan ej komma ihåg att det var fråga om branden förrän vi råkades ute på Djurgårdssatan och då Jakobsson erbjöd mig de 500 rdrna. Eriksson upprepade vidare hvad han vid förra förhöret uppgifvit, att han med Jakobsson öfverenskommit att han skulle J. ovetande vidtala en annan person om mordbrandsanläggningen, på det att J. tryggt skulle kunna svära på att han ej visste hvem som begått brottet. Johanssons revers på Jakobsson hade E. för längesedan i våras återlemnat till den förre. Det hade ej varit tal om att Jakobsson skulle ge HE. något skriftligt på de 500 rdrna. Det koncept till en sådan förbindelse, som man hos L. funnit, hade han blott satt upp för roskull. Anders Jakobsson infördes derefter. Det är en mycket långväxt person med ett egendomligt ansigte, i hvilket läses en oböjlig envishet. Vid förra förhöret hade han helt och hållet nekat till brottet. Så hade han äfven gjort, då han i Måndags blef konfronterad med den döda kroppen af sin medbrottsling Anders Johansson. Han blef förskräckligt blek, hans kropp skälfde, men lika envist var hans nekande. Härmed fortsatte han äfven i går. Han hade råkat Eriksson, hvilken han icke tyckte om, och som skulle sagt att om han finge sitt hus assureradt skulle han tända på det, och berättat att han på en marknad i Skene skurit näsan af en länsman. Om någon mordbrand hade han aldrig talat med Eriksson. Helena Jakobsson, der förutnämndes hustru, hade tvenne gånger hört Jakobsson och Eriksson talas vid om mordbranden. Det var helt visst E. som inbillat hennes man att han skulle förtjena något på densamma. Hon hade hört att H. skulle få 500 rdr af Jakobsson ifall assuransen utfölle. Dessutom hade J. berättat henne att E. vidtalat Johansson att anlägga mordbranden, i hvilket fall Johansson skulle få dubbla penningarne för sin revers af Jakobsson (på 50 rdr). Dessa penningar skulle FE. sjelt tillsläppa. Då Eriksson, såsom förut nämnts, besökte hennes hem visste han om att mordbrandsanläggninsen egt rum. Hon hade aldrig yttrat ledsnad öfver att den misslyckats, utan tvärtom hade hon och Jakobsson för hvarandra yttrat glädje öfver att ingenting blifvit af, så att ej det i huset boende fattiga folket, som ej hade något assureradt, förlorat sina tillhörigheter. Eriksson, hvilken liksom Jakobsson varit utförd medan hustru J. hördes, och som nu åter infördes måste nu erkänna såväl, att han vid sitt besök hos Jakobsson vetat om mordbrandsanläggningen som att han enskildt med Johansson talat om de 50 rdrna, hvarvid likväl J. skulle erbjudit sig att tända på och I. till svar härpå sagt att Jakobsson, om det lyckades, väl skulle betala. Jakobsson blef åter införd, men nekade lika ihärdigt trots hustruns bekännelse, trots hennes och polismästarens enträgna uppmaningar. Ett par vittnen, som sedermera hördes, förklarade att Eriksson på senare tiden ofta besökt Jakobsson. De kände dock intet vidare om saken. A. Johanssons fästeqvinna Sofia Johansson, hvilken syntes djupt gripen af Johanssons förs äckliga ändalykt och som fick sitta under förhöret, berättade att Eriksson, hos hvilken de bott tills i sistl. Mars månad, ständigt visat sig vilja förföra Johansson. Hon hade också alltjemt misstänkt KE. för onda anslag och ständigt varnat Johansson för hans umgänge. Åfven på senare tider hade k. ofta sökt Johansson men då ej velat gå in i hans bostad. Något samtal om mordbranden hade hon ej hört ega rum dem emellan. Johansson hade varit ordentlig och nykter samt beskedlig mot henne så länge hon känt honom, men han hade blifvit narrad af Eriksson. Sedan sålunda alla upplysningar blifvit inhemtade remitterades målet till rådhusrätten. Jakobsson — — 142 — — HM FTitOW — — —