Baronens död var utan tvifvel följden af en olyckshändelse. Då han velat öfverstiga gärdesgården, hade bössan fått en så häftig stöt, att skottet brunnit af. Den unga baronessan blef så djupt gripen af denna smärtsamma händelse, att hon för tidigt nedkom med en död son. Sedan denna dag voro nu aderton månader förflutna. M:r de Planche-Mibray, som var en mycket omtänksam man, hade redan första året af sitt giftermål upprättat ett testamente till sin makas förmån, i händelse han skulle dö utan att efterlemna något barn. Detta testamente bringade Leon de Villenaves och hans mors vrede till en ännu förfärligare grad, men Låon var såsom Corinne Destremont ofta sade, en af dessa falska varelser som tåligt kunna använda alla listens vapen för att bemäktiga sig ett rof. Han låtsade sig vara mycket bedröfvad öfver onkelns död och lät sin tant, så snart det gick an, förstå att han skulle finna sig outsägligt lycklig om hon ville skänka honom sin hand. Den unga enkan låtsade sig likväl ej förstå detta. Hon delade den aflidnes afsky för systersonen och undvek att sammanträffa med honom. Icke destomindre hade Leon i sitt sinne svurit att han förr eller senare skulle gifta sig med baronessan de Planche Mibray och sålunda upphjelpa sina dagligen mer och mer förstörda affärer. Då Låon återkommit från sin förut omtalda promenad