utforska. Han har redan erfarit en våldsam kärlek oc en bitter smärta. Vid tjugo års ålder förälskade han sig i den vackra, vid lifvet trötta, kamelian Madeleine Bertin, oaktadt hon redan var sjuk och nästan döende samt slutligen dog i hans armar. — En sådan qvinna som min sköna tant hänryckes af det poetiska hos en man, som säger till henne: jag har älskat och lidit, men lider icke mer och önskar blott att bli lycklig genom en ny kärlek. — Monuel är säkert inemot tröstad, och det behöfs endast en gnista för att han skall råka i eld och låga och sjunka till en qvinnas fötter. — Blandar jag mig icke deruti, blir denna qvinna utan tvifvel min tant, men i fall Corinne vill hjelpa mig, skall jag narra honom att knäfalla på ett så löjligt sätt att den skandal, som derigenom åstadkommes genast stänger min tants dörrar för honom. — Detta skulle dock vara otillräckligt, om icke jag såsom Monuels vän kunde uppträda såsom hans mentor den der fåfängt söker återföra honom till förnuft. Dessa bemödanden skola sätta mig i aktning hos madame de Planche-Mibray. Det sårade högmodet och förtrytelsen skola göra resten. Man kan härutaf finna att Leon icke saknade diplomatisk skicklighet. Inkommen i sitt hem, ringde han på sin kammartjenare. (Forts.)