Göteborgsposten – 4 oktober 1869, sida 1

— Låt höra då. Jag känner mig böjd för skonsamhet och begär icke bättro än att få kännedom om mildrande omständigheter. i — Min onkel, baron de Planche-Mibray, min mors yngste bror var fyrtiosex år när han gifte sig. — Det var väl sent. — Han bedrog mig derigenom på sin förmögenhet, i I hvilken jag alltid beräknat skulle tillfalla mig. I — kn man är icke gammal vid fyrtiosex år, inföll Pauline. — Jo, om han gifter sig med en adertonårig qvinna, svarade Leon. — Hvad hör det hit! Din onkel är ju död, fortsatte Corinne, och hans enka ledig till ett nytt äktenskap. — Ja! — Det bästa medlet för dig att återvinna din onkels förmögenhet, skulle vara att du gifte dig med enkan. — Alldeles rätt! — Men man har fattat litet fördom mot dig, och det förundrar mig icke. — Du är i sanning förtjusande. — Du har ingen utsigt att lyckas och derför ... — Derför, afbröt Låon, har jag sagt mig att om du vore en god flicka, gjorde du mig en tjenst. — Hvaruti skulle den bestå? — Du skulle understödja min tants och mitt giftermål. — Hur skulle det tillgå? — Både du och m:me Regis kunna vara mig till