deleine dog, och ännu är Monuel otröstlig, man ser honom aldrig, suckade Pauline. — Lones tant har åtagit sig besväret att trösta honom, inföll Corinne spetsigt. — Det sade jag icke, svarade m:r de Villenave. — Nå, hur yttrade du dig då? — Jag påstod bara att om någon skulle kunna lyckas att vinna hennes intresse så vore det säkert han, men för att lyckas i ett företag, måste man ha försökt det och jag har ännu icke hört att Monuel från Madeleines dödsdag sysselsatt sig med annat än sorgen. Corinne betraktade den unge mannen kallt och sade: — Jag har fullkomligt genomskådat dig. — Fortsätt med dina artigheter, min älskvärdaste väninna. — Du är opålitlig som en spelmark. Låon skrattade. — Jag är säker på, fortfor Corinne, att du i ditt sinne uppgjort planen till någon djerf intrig. M:r de Villenave kunde ej undertrycka en lätt darrning. — För att gifta dig med din tant, återtog Corinne, och låta henne betala alla dina skulder. Men det rör dig och icke mig. Godafton och lycka till. Hon nickade vårdslöst och gjorde en afskedande åtbörd. — Min nådiga, sade Låon, vänd till Pauline, öfrertala Corinne att hon gör oss sällskap för att dricka ett glas vin och äta konfekt. Jag vill icke att ni skall hysa den motvilja för mig, som hon försöker att inge er. (Forts.)