rantier, kan detta revolutionsutbrott ju äfven tima tillfälligtvis, oberäkneligt. Nu är det visst, att den republikanska stämningen, såsom sagdt, ej är inskränkt till Frankrike eller Paris allena, utan äfven finnes i andra länder. Ett utbrott i Paris skulle derför kunna med blixtens snabbhet sprida revolutionslågan genom hela vår verldsdel och, om än ej lyckas, åtminstone våldsamt uppröra länderna och återställa osäkerhetstillståndet af 1848. Det är derför som de europeiska kabivetten, för att gemensamt möta och mota den revolutionära hydran, närmat sig hvarandra. Detta närmande har tillochmed redan gifvit Englands utrikesminister lord Clarendon tillfälle eller anledning, att förklara fredsutsigterna nu vara mera lysande, än någonsin sedan 1866. Huru långt detsamma i sjelfva verket hunnit, ar ännu icke godt att säga. Men man synes vilja luta till att tro, det kabinetten mot den republiganska agitationen och dess sannolikt revolutionära utbrott sökt bilda en dynastisk allians. IIärför tala äfven de täta konferenser, som under senare månaden egt rum mellan de olika kabinettscheferna, såsom den ryske rikskansleren furst Gortschakoffs och den engelske utrikesministern lord Clarendons besök i Paris och deras öfverläggningar med franske utrikesministern Latour dAuvergne. General Fleurys utnämning till Frankrikes sändebud i Petersburg bestyrker närmandet mellan Ryssland och Frankrike. Å andra sidan har ett närmande älven egt rum mellan Osterrike och Ryssland, hvars ledande statsmän, v. Beust och Gortschakoff jemväl haft sammanträde med hvarandra. Det har visserligen hetat, att detta närmande blott ufsåg undanrödjande af vissa materiela gränsSvärigheter, men troligt är, att den dynastiska alliansfrågan äfven förhandlats. Ifall dessa kombinationer äro riktiga, skulle denna allians således omfatta Österrike, Ryssland, England och ätven Frankrike. Återstår Preussen, i alseende på hvilket det vigtigaste vore att i någon mån utjemna svårigheterna med Österrike. Också har den tyska pressen på senare tiden med förunderlig enstämmighet förklarat ett närmande ha egt rum mellan kabinetten i Wien och Berlin. Detta närmande, som likväl ännu icke skulle innebära några ömsesidiga förpligtelser, skall enligt den ej sällan riktigt underrättade Neue freie Presse i Wien hvila på följande grunder: Såväl i Berlin som Wien är det, för undvikande af den hittills rådande spänningen, nödigt, att man undviker hvarje bjudande och befallande inflytande på sakernas gestaltning i Sydtyskland, låter Tyskland bestämma öfver sig sjeltt och dervarande förhållandena utveckla sig af sig sjellva. En sådan basis för ett närmande skulle naturligtvis ha alla de andra makternas bifall och har antagligen del redan, och det borde urven kunna bli en grund om hvilken de båda enades. Man betecknar den omständigheten, att Preussen ändtligen från Wien återkallat sitt ombud derstädes, den för österrikiska kabinettet så misshaglige frih. Werther, såsom ett bevis på ett bättre förhållande. Ja, man vill tillochmed veta, att ett möte skall ega rum i Wien mellan konungen af Preussen och kejsaren af Österrike. Härmed må nu vara som helst, men troligt är, att ofvan nämnda basis för ett närmande utgjort föremål för v. Beusts konferenser med de sydtyska staternas ministrar, hvilka äfven dertill anslutit sig, så att Pressen derigenom till hälften tvingas att antaga den. Allt detta har naturligtvis mycket oroat det republikanska partiet såväl i Tyskland som Frankrike, Den radikala Frankf. Zeit. för d. 26 Sept. innehåller sålunda under titeln: Varen vakna! ett upprop till sina vänner och anhängare, hvari bladet uttalar såsom sin örvertygelse, att kabinetterna i det östliga Europa (Österrike, Ryssland och Preussen) äro i färd med att sluta sig tillsammans liksom på den hel. alliansens tid, för att i förening motstå revolutionen, om den höjer sitt hufvud i vestra och södra Europa, ja, att bestämda åtgärder redan vidtagits, för att kringspinna de ställen i Europa, hvilka isynnerhet anses smittade af de rovotionära idåerna, med ett nät af hemliga agenter, hvilka skola berätta sina regeringar om allt, hvad som försiggår. I Frankrike är den radikala pressen onekligen för extrem. Så t. ex. gör veil regeringen solidarisk med mordet i Pantin, sägande, att detta förfärliga brott är frukten af den oerhörda demoralisationen och forvildningen, hvilka återigen äro den naturliga följden af det regeringssystem, under hvilket vi letva Ned rätta fräsar tErance hladet om