Göteborgsposten – 29 september 1869, sida 2

är nu förbättradt, så att det är utsigt att publiken snart skall få förnya bekantskapen med en opera, som städse gjort lycka. — På Dramatiska teatern har Mäster Fröjd fortfarande varit sedd med intresse för dess många poetiska detaljer, för hvilkasskull man förlåter de stora bristerna i kompositionen. — I Ilittebarnet lockar hr Fr. Deland med oförminskad humor oupphörligt åskådarne till löje. Från Utlandet. Den dystra händelsen i Pantin antager en alltmera episk karakter. De märkligaste rykten korsa hvarandra och upphetsa den för öfrigt lättrörliga pariserbefolkningen. Man känner i luften något förskämdt, som hotar att sprida en moralisk tyfus. Åktenskapsbrott; stölder; vämjeliga mord; en allt oförskämdare last; en sasaväckande lyx; oenighet inom den kejserliga familjen, der kejsarinnan och prins Napoleon tvista om, hvem som skall bli regent, då kejsaren dör; oenighet mellan prins Napoleon och hans gemål, hvilken senare flyktar sin väg, då den förre kommer tillbaka hem från någon af sina färder; den alltjemt krasslige kejsaren, hvars förslappade tillstånd förbjuder honom att uppträda med tillräcklig kraft och gör honom vacklande mellan olika beslut; dröjsmålet med lagstiftande kårens inkallande och oppositionens derför stigande otålighet; den af allt detta stigande villervallan, som republikanerna flitigt begagna, för att upphetsa sinnena; det på afståndet genom dessa upphetsningar mullrinde knotet från de djupa lederna; de utländska tidningarnes kalla, nåstan dissekerande räsonnemanger om kejsarens ställning och möjliga beslut; rykten om tronafsägelse; oroande berättelser om Preussens intriger för att kunna tillskansa sig Sydtyskland; pater IUyacintheis öppna uppträdande mot ultramontanismen, hvilket plötsligen visar fransmännen, att man i Rom är hugad så klafbinda den fria tanken och tron, att det måste vara en nesa för franska vapnen att skydda dylikt — kortligen, allt detta och mera till är sannerligen af natur att kunna uppröra sinnena och eger obestridligen en märkbar frändskap med det tillstånd, som förefanns i Frankrike kort före de blodiga revolutioner, som förut skakat detta lands sociala fogningar. Från London meddelas, att en betydande penningsumma uttagits ur Englands bank. I Paris vill man veta, att denna underrättelse bl. a. härleder sig deraf, att kejsar Napoleon från sin depöt i engelska banken reqvirerat tio millioner för kejsarinnans resa. Inom modeverlden talar man mycket om en drägt, som kejsarinnan låtit åt sig förfärdiga, för att bära under sjöresan; denna drägt skall vara ett slags öfverflyttande af sjöofficers-unitormen på den qvinliga drägten. Kan man väl tro, att man skall under den republikanska stämning, som nu börjar sprida sig i Paris, utan harm åse ett dylikt besynnerligt slöseri att kasta ut millioner för en förlustelseresa? — Kejsarinnan anländer för öfrigt d. 1 Okt. kl. 5 på aftonen till Venedig. Times innehåller en ledande artikel om ställningen i Frankrike. Bladet kommer till det resultat, att hvarje uppskof endast skall tjena till att förvärra ställningen, alldenstund bevarandet af status quo blifvit en omöjlighet. Det enda medlet mot en revolution neritrån är en revolution uppifrän, säger bladet, som för öfrigt i ganska skarpa ordalag klandrar den overksamhet, hvaråt kejsaren hängifver sig, och anser det nödigt att lagstiftande kåren med det snaraste sammankallas. En annan ansedd engelsk tidning menar, att, eftersom kejsaren twiflar om sitt lif, och är viss om, att revolutionen snabbt reser hufvudet, är det visst att tronafsägelsen är den bästa och mest lofvande utväg, som bonaparterna ha qvar. Det är en förtvaflad handling; men hvad är att göra? Der är statskuppen, hvilken är aldra minst lika förtviflad och, om vi antaga, att kejsarens helsotillstånd är kritiskt, måste vara oklok; krig är för farligt — och för sent; och till sist har man detta tillstånd af sväfvande oro, som nu förefinnes och hvilket skall en vacker dag sluta med ytterlig förvirring och sammanstörtning. Under ett dylikt sakernas tillstånd kun : na vi mycket väl förstå, att kejsaren kan i detta ögonblick öfverväga möjligheten af en proklamation, i hvilken han i sjelfva verket skulle säga: I tjugo års tid har Frankrike styrts under kejserligt välde. Genom detta välde räddades det från anarki, har bevarats från anarki, har återupprättats från sin sjunkna ställning, har blifvit rikt och har lefvat frukttadt, hedradt och belåtet. Det är nu på tiden, att detta välde tager slut. Den styrelseform, för hvilken Frankrike beredts under dessa tjugo åren, måste nu börja. Jag öfverenstämmer med eder i afseende på upprättandet af en konstitutionel regering. Med en ny regeringstorm gifver jag eder en ny suverän. Tillåt mig vara en af hang ministrar; och frukta ej, att min son etc. ete. — Vi veta naturligtvis icke, huru det skall gå med denna sak; vi veta nog, att hundradetals invänningar skola göras häremot; men vi betvifla verkligen, huruvida det under vissa sannolika omständigheter kan ges någonting bättre af och för Bonaparterna. Såsom läsaren finner går det undan med spekulationerna i afseende på kejsardömet och de förhållanden, till hvilka den närvarande ställningen i Frankrike möjligen kan leda. Angående pater Hyacinthes uppträdande säger Times, att hans skrifvelse till sin or