— Jag är till galenskap förälskad i henne. För fem år sedan då jag ännu var vid vårt kära sjunde husarregemente, som låg i garnison i Tarascon, kom det en lindansartrupp till orten. En af de yngsta flickorna, hvilken ansågs såsom älskariuna till truppens Herkules, förvred alldeles hufvuhet på mig. Hon är nu gift med sin älskare, men hon var min i åtta dagar och det skulle ej förvåna mig om hennes lilla vackra fyraåriga flicka helsade mig med det ljufva dotterliga småleendet. — Min käre Gaston, sade m:r de Planche-Mibray med en ton, som skulle vara vredgad ehuru den var nästan faderligt öm, om du vill lyda mitt råd, så utsätter du dig ej för att dödas utaf lindansaren, utan följer med mig. — Hvarthän då? — Till Planche-Mibray. Vi skola jaga vildsvin i morgon. — Nej, jag stannar här, adjö? Baron de Planche-Mibray, som redan satt ena foten upp i vagnen, drog den hastigt tillbaka och sade: — Nej, jag reser icke. — Hvarför har du ändrat tanke? — Jag stannar hos dig. — Hvilken galenskap. — En oförklarlig aning befaller mig det. Förlåt min uppriktighet, men jag vill om så behöfs vara i närheten för att hindra dig från att begå någon dårskap. — Som du vill då. — Fanfare, återtog baronen och närmade sig till vagnen, du kan resa, jag stannar öfver natten här i Auxene.