Göteborgsposten – 27 september 1869, sida 1

en Ul III IIOS OIIILICMGILIII, 111011, VOR VANILLA sedel användes till hans återställande, afled an kort derelter. Från Utlandet. Vi ha förut nämnt, att en af de mest ansedda andliga i Paris, den vältalige prof. IIytcinthe, hvars predikningar i Nötre-Dame-kyrcan alltid samlat en talrik åbörarekrets, i lessa dagar offentligen brutit med det ultramontana partiet och således äfven med påtven, eftersom detta parti är ailsmäktigt i Rom. Detta steg, företaget så kort före det ekumeviska mötets öppnande, har gjort ett utomordentligt uppseende, och man jemför redan Hyacinthe med Lamenuais. De liberalas kamp mot ultramontanismen har härigenom fått ett kraftigt stöd, och det kan knappast vara något tvifvel underkastadt, att den frisinnade och nationala delen af det franska presterskapet skall med ett dylikt exempel tör ögonen tå mod att uppträda bestämdare mot Rom, än törut. Pater Hyacinthe, som är prior för karmeliterna i Paris, har tillkännagifvet sitt beslut i en skrifvelse af den 20 d:s till denna ordens öfverhufvud i Rom, och hans skrifvelse har offentliggjorts i de franska tidningarne. Vi meddela här ett referat af dess innehåll: Hyacinthe beklagar sig öfver, att ordensgeneralen, som förr underlät att fästa afseende vid jesuiternas uppenbara angrepp och hemliga anklagelser med anledning at hans predäkningar i kyrkan Nötre-Dame, nu låtit sig at det i Rom allsmäktiga partiet förmå att ålägga honom, det han skall föra eller iakttaga en tystnad, hvarigenom han kommer i strid med sitt samvete. På sådana vilkor kan han ej mera beträda predikstolen i kyrkan Notre-Dame. Det gör honom ondt att fatta utt sådant beslut, då han tänker på erkebiskopen af Paris, som alltid skyddat honom mot hans illa sinnade fiender, och på den stora ihörarekrets, som med uppmärksamhet och välvilja följt honom; men han skulle anse sig värdig inför sina åhörare, erkebiskopen sitt samvete och Gud, om han kundegå in på att spela en sådan roll. Han lemnar samtidigt sitt kloster, hvilket nu förvandlats till ett själens fängelse. Dermed bryter han likväl icke sitt klosteröhte; han har aldrig förbundit sig till lydnad utöver de gränser, som hans samvete, hans egen och hans kalls värdighet föreskrefvo honom. Det var den hristnes högre frihet, som han sökte i klostret, då han i ren hänförelse, utan alla menskliga beräkningar, men icke utan ungdomliga illusioner ingick deri. Då man nu till belöning för hans uppoffringar äcker honom bojor, är han ej allenast berättigad, utan älven förpligtigad att stöta dem itrån sig. Kyrkan befinner sig i ett högtidligt, ödesdigert ögunblick, i den våldsammaste krig, och ett ekumeniskt möte är för första vången på trehundra år i färd med att sammanträda. Det är icke i ett sådant ögonblick, som en evangeliets förkunnare kan samtycka ill att tiga som de stumma hundarne i Israel, dessa otrogna vaktare, om hvilka proteten talar. Kyrkans heliga män tego aldrig, och kan han än icke jemföra sig med dem, så har han åtminstone gjort dem till sina förebilder. Han protesterar derför både såsom kristen och såsom prest mot de lärosatser och sedvanor, som kallas romerska, men icke äro kristna, och hvilka gå ut på att förändra kyrkans författning och lära, ja, sjellva dess gudtruktiga anda. Han protesterar mot de lika ogudaktiga, som dåraktiga sträfvandena elter art framkalla en brytning mellan kyrkan, som är vår moder i evigheten, och det nittonde århundradets samfund, hvars söner vi äro i tiden. Han protesterar mot de falska lärarnes ännu radikalare och rysligare försök att ur den menskliga naturen utrota, hvad som ej kan ur den utplånas och är knutet vid dess heligaste sträfvanden. Han protestar mot, att anden och bokstafven i evangeliet trampas under fötterna af den nya lagens fariseer. Det är hans fasta öfvertygelse, att den sociala, moraliska och religiösa anarki, hvari Frankrike och de latinska folken i allmänhet befinna sig, härleder sig icke ifrån katolicismen sjelf, utan ifrån det sätt hvarpå den under lång tid uppfattats och utöfvats. Ian vädjar till det ekumeniska möte, som skall sammanträda, för att söka efter medel mot kyrkans förfärliga onda. Men om de farhågor, aI som andra uttala, skulle visa sig grundade nt om mötet icke skulle kunna fritt förhandla och ;fI således sakna det väsentligaste kännetecknet rt I för ett ekumeniskt möte, så skulle han höja on I sin röst till Gud och menniskor, för att ett nannat dylikt möte måtte bli sammankalladt od I hvilket skulle representera kyrkan, ej partianin dan. Och till slut vädjar jag till din domstol, o Herre Jesus: Ad tuum, Domine Jesu tribunal appello. Det är i din närvaro som jag skrifver dessa rader, det är för dina fötter som jag skrifver dem, efter det jag länge lsar ll