Göteborgsposten – 22 september 1869, sida 1

— Min harre, sade han, jag har ej kunnat få tala med mamsell Camille . .. — Godt!... tänkte Lecoq, det är alltså en kammarjungfru! — Allt är idel förvirring 1 hotellet, i anledning deraf att hertiginnan hastigt aflidit på morgonen. — Ahl... den skurken! .. utropade den unge polisagenten. Han gjorde våld på sig och tillade inom sig: — Han kan ka varit i stånd att mörda sin hustru då han kom tillbaka ... men nu har jag honom; nu skall jag erhålla bemyndigande att fortsätta mina efterforskningar. Inom tjugu minuter derefter befann han sig i Dalaisde-Justice. Herr Segmuller tycktes ej så särdeles öfverraskad öfver Lecoqs meddelande. Han lyssnade med synbar tvekan till den unge polisagentens skarpsinniga slutledning; det var omständigheten med staren som bestämde honom. — Kanhända har ni anat rätt, min käre Lecoq, sade han, och uppriktigt taladt är er åsigt äfven min... Men rättvisan kan ej i en så grannlaga sak gå vidare utan full säkerhet ... Det tillhör polisen, det tillhör er att spana, att samla så slående bevis, att hertig de Sairmeuse ej ens kan tänka på att neka... — Min herre, mina förmin skola ej tillåta mig... — De skola gifva er alla möjliga tillätelser, min vän, sedan jag talat med dem. Det fordrades ett visst mod af herr Segmuller att