Förutom denna republikanska strömning, som onekligen skulle vara Spaniens olycka, trycker upproret på Cupa på den spanska regeringen, så att Prim och Serrano helt visst i Lördags med blandade känslor blickade tillbaka på, hvad det förflutna året bragt dem och deras land. Någon tröst innebär det väl att kejsar Napoleon nyligen bevisat sitt vänliga sinnelag mot Spanien, genom att låta Frankrikes sändebud i Washington uppträda till törmån för Madriderkabinettet, till hvilket steg äfven England anslutit sig, hvarför det ock skall ha lyckats de båda makterna att förmå Förenta Staternas regering att återtaga sin note om Uubas sannolikt snara erkännande som krigförande makt. Men af hvilken varaktighet denna tröst kan bli, det är mer än någonsin ovisst, ty förhållandena i sjelfva Frankrike äro ingalunda alltför fasta. Kejsarens sjukdom är visserligen för ögonblicket lindrig; men hvem vet, huru länge? Stämningen inom landet är orolig, och man diskuterar nästan med feber om, huru det skall arta sig vid kejsarens död. Afven i Vaticanen i Rom har man med anledning at kejsarens sjukdom befunnit sig i en panisk skräck. Påfven emottager dagligen underrättelser från sina vänner i Paris, hvilkas berättelser om stämningen derstädes högligen nedtryckt Pius, som nu ser i kejsaren sitt sista ankar.