Göteborgsposten – 21 september 1869, sida 2

Och ban gjorde rätt deri, alldenstund han samma natt öfverhoppade trådgardsmuren till sitt hotell, lemnande, liksom en gisslan, i lecoqs händer en usling som han träffat på en krog, Joseph Couturier.. Förberedd at m:me Milner, tack vare Lecoqs falska manöver, väntade Otto sin herre. Inom ett ögonblick föll Martials skägg för rakknifven, han kastade sig i ett bad som hållits i beredskap och hans trasor brändes upp. Och nugra ögonblick derefter vågade han utropa: — Otto, låt herrar polisagenter göra sin skyldighet. — Ändtligen!... utropade h en, är hedern räddad! ... Vi ha narrat Lecog. Han hade nyss stigit ur badet och insvept sig i en nattrock da man bar till honom ett bref från hertiginnan. Hastigt bröt han sigillet och läste: Ni är räddad, ni vet allt, jag dör. Farräl, jag älskade er ... Han rusade i ögonblicket till sin hustrus rum. Dörren till rummet var låst innanför, han slog in den; för sent! ... M:me Blanche var död, liksom Marianne fö giftad ... Men hon hade vetat förskaffa sig ett gift som var ögonblickligt dödande, och utsträckt vå sängen med kläderna på och händerna korslagda öfver bröstet, tycktes hon sofva. .En tår glimmade i Martials ögou. — Arma olyckliga! ... mumlade han, måtte Gud förlåta dig, liksom jag förlåter dig, som fatt så grymt umgälla ditt brott härnere!