Göteborgsposten – 21 september 1869, sida 1

—— — — — — ——OAMOMOA q cQcOcOs—— Fängelsedörren öppnades, och stadssergeanterna knuffade in en man som tog några steg, vacklade, föll tungt till golfvet och straxt derefter började snarka. Det var endast en rusig ... Men en stråle af hopp inträngde i Martials hjerta. I denne rusige person hade han kfinnt igen Otto, förklädd, nästan oigenkänlig. Listen var djerf, det var nödvändigt att skynda sig för att draga fördel deraf och trotsa vaksamheten. Martial sträckte ut sig på bänken, liksom för att sofra, på det sätt att hans hufvud ej var på en alns ofstånd från Ottos. — Hertiginnan är utom all fara, mumlade den trogne kammartjenaren. — I dag kanhända. Men i morgon skall man från mig komma till henne. — Monscigneur har då uppgifvit sitt namn? — Nej ... alla polisagentorna, utom en, taga mig för en af förstädernas kringströfvande skurkar. — Nåväl! ni måste fortsätta att spela rollen af en sådan. — Hvad skulle det tjena till!... Lacheneur skall nog angifva 10ig... Martial var åtminstone för ögonblicket befriad från Jean. Några timmar förut hade Jean Lacheneur, då han från Arken begaf gig till Peppardoson, fallit ned i ett stenbrott och krossat hufvudskålen. Stenbrytare, som på morgonen gingo till sitt arbete, hade funnit honom der och vid denna tid buro de honom till lasarettet.