Göteborgsposten – 21 september 1869, sida 1

Herr Lecoq ). (Roman af Emile Gaboriau. (Öfrers. fr. Franskan.) Och hans fordna makt, långt ifrån att beskydda honom, krossade honom. Hans politiska motståndare voro vid styret, och bland dem två personliga fiender, hvilka han tillfogat sår som aldrig kunde läkas, ty det var i deras egenkärlek han sårat dem. Hvilket tillfälle till hämnd för dem! ... Vid tanken på att en evig vanära skulle häfta vid det stora namnet Sairmeuse, sem varit hans styrka och hans ära, blef hans hufvud förvirradt. — Min Gud!... mumlade han, gif mig en ingifvelse ... Huru rädda namnets heder? Han såg endast en utsigt till räddning: att dö, att taga sig sjelf afdaga i detta fängelse. Mun tog honom ännu för en af dessa skurkar som stryka omkring i de yttre stadsdelarne af Paris; om han vore död skulle de ej bry sig särdeles mycket om hans identitet. — Det måste ske! sade han för sig sjelf. Redan tänkte han efter huru han skulle verkställa sin afsigt, då han hörde en stark rörelse utanför, stampningar och gapskratt.