Göteborgsposten – 20 september 1869, sida 2

unge polisagents ögon som arresterat honom, och som de andra kallade Lecoq. Hertig de Sairmeuse var en person, som i alla ödets vexlingar till godt eller ondt, bibehöll sin öfverlägsenhes. Hans erfarenhet var stor, hans omdöme säkert, hans förstånd snabbfyndigt och rikt på ressurser. Han hade under sitt lif genomgått underbara skickelser, och hans kallblodighet hade alltid hållit profvet. Men i detta ögonblick då han befann sig ensam i ett fuktigt och osundt fångrum, efter de blodiga scenerna i enkan Chupins värdshus, var han utan planer liksom utan förhoppningar ... Ty han visste att rättvisan ej nöjer sig med skenet och att, då hon har en hemlighet för sig, hon hvarken ger sig rast eller ro förrän den är upplyst. Martial insåg blott alltför väl, att sedan man en gång blifvit upplyst om hvem han var skulle man forska etter anledningen till hans närvaro i Peppardosan, man skulle snart upptäcka den, man skulle komma ända till hertiginnan, och då skulle brottet i Borderie dyka upp ur det förflutnas mörker. Derefter assisdomstolen, tukthuset, en ryslig skandal, evig vanära... (Forts.)