Göteborgsposten – 20 september 1869, sida 1

Allt var mörker och tystnad, och dimman som förkunnade att töväder var i annalkande blef allt tätare. Martial stapplade och halkade vid hvarje steg han tog på den ojomna och snöbetäckta marken. Snart urskiljde han emellertid genom dimman en mörk massa. Det var Peppardosan. Ljuset inifrån trängde genom de hjertformiga öppningarne på fönsterluckorna, och på långt håll skulle man kunnat tro dem vara stora röda ögon i natten. Var det verkligen möjligt att hertiginnan de Sairmeuse var der? ... Sakta nalkades Martial fönsterluckorna och hakande sig fast med händerna i en af öppningarne, lyftale han sig upp och säg in. Ja, hans hustru befann sig verkligen i detta usla näste Hon och Camille sutto vid ett bord framför ett kru vin, i sillskap med två illa klädda karlar med bofaktis utseende samt en helt ung soldat. Midti rummet stod en gammal. qvinna c och ipcatade samt tog sig då och då en klunk bränvin. Det intryck Martial erfor var sådant att han släppte sig ner på marken. En stråle af medlidande inträngde i hans själ, ty han hade en slags obestämd föreställning om den rysliga ångest som blifvit förgifterskans straff. Men han ville se mera och höjde sig ånyo upp. Den gamla qvinnan hade försvunnit. Solaten hide rest sig upp. talade och gestikulerade, under det att Blanche och Camille uppmärksamt lyssnade på honom.