Göteborgsposten – 20 september 1869, sida 1

——ssn— — ———äUk — — — bet var dock en man som smög sig i deras spar: Martial... Före sin hustru underrättad om detta möte, hade äfven han antagit en förklädnad, den dr som Otto förskatlat honom. Han hade verkligen lyckats göra sig oigenkänlig. Han hade tofvat ihop sitt har öoch sitt skägg, smutsat ner sina händer... Otto hade besvurit honom tillata sig att medfölja ; han hade viigrat säsande att den revolver han bar var nog för hans Säkerhet. Men han kände Otto tillräckligt för att veta att han denna gång skulle vara olydig ... Klockan slog tiv då m:me Blanche och Camille begåfvo sig i väg och de behöfde ej tem minuter för att uppnå rue Taranne. Det fanns en enda droska på droskstationen. De stego upp deri och kusken satte hästarne i rörelse. Denna omständighet franlockade Martial en ed, som var värdig den drägt han bar. Nen straxt derefter kom han att tänka på, att som han visste hvart hans hustru begaf sig, skulle han alltid kunna utersinna henne genom alt söka upp en vagn på ett annat Ställe. Han fann verkligen snart en, hvars kusk, tack vare i drickspenningar på förhand erlagda, inom några tio francs minuter körde honom till rue Chateau-des-Rentiers. Han hade just hoppat till marken, då han hörde rullandet af en annan vagn, hvilken stannade på något afstånd derifrån. — Otto töljer mig bestämdt, sade han för sig sjell. Han fördjupade sig in på den obanade slätten.