Göteborgsposten – 17 september 1869, sida 2

häpnad då han såg sin hustru inträda i detta usla värdshas, alldeles som hon skulle ha trädt in i sitt eget hotell, men han tänkte att han ingenting skulle få veta om han följde henne in. Han nöjde sig derföre med att göra ett slag omkring huset, steg åter till häst och red bort i sporrsträck ... Han visste ej hvad han skulle tänka... Men han var fast besluten att genomtränga denna : hemlighet och så snart han hunnit tillbaka till hotellet, skickade han Otto alt skaffa sig underrättelser. Han kunde : anförtro allt åt denne tillgifne tjenare, han hade inga hemligheter för honom. Efter fyra timmar kom den trogne kammartjenaren tillbaka med förvirrad uppsyn. — Huru? ... utbrast Martial som anade en olycka. — Ah! monseigneur, värdinnan i detta ruckle är enka efter en af den skurken Chupins söner... Martial hade blifvit blek som lärft ... Han kände lifvet alltför väl för att ej inse att hertiginnan var tvungen att underkasta sig några personers vilja som kände hennes hemligheter. Men hvilka hemligheter? De måste vara förfärliga. Åren som strött sitt silfver i Martials hår hade ej förminskat hans liflighet. Han följle ännu alltid sina första ingifvelser. Med ett språng var han i sin hustrus rum. — Fru hertiginnan har gått ned, sade hennes kammarjungfru, för att mottaga grefvinnan Mussidon och marquisinnan dArlange.