tt FVT — Q2 s— ——u?wq — Indebeton medelst landtmannapartiets intriger erhöll, och hvartill äfven sädana representanter medverkade, som skulle finna sig djupt förnärmade om man betviflade deras karakters renhet. Men om detta parti ätven under instundande riksdag blir så talrikt som vid den sistlidna — invänder ni måhända — så skall väl hr Indebetou återinväljas i riksgäldskontoret? Att så sker är likvisst högst osannolikt. När hr I. icke läogre är riksdagsman, har landtmannapartiet ej nyua at honom; han är död. Den plats i riksgåldskontoret som han nu innehar aspireras al många lefvande, och skall, om möjligt, tilldelas någon som verkar och röstar i partiets intresse, såsom belöning. Emellertid, hr Indebetous hittills innehasda plats inom landtmannapartiet blir svår att utlylla. Ilan var en letvande bild at det utsinade och uttorkade ekonomiska lifvet, enligt lanatmannapartiets föreställning. Hr Emil Key åter är alldeles för frodig, elegant utstyrd och aristokratisk i sina lefnadsvanor. Hans salong skulle lida af landtmannapartiets utdunstning, och endast de af partiet, som nywtja Kau de Cologne dagligen, men icke de som inpregnera sina kläder med den vidriga lukten af kuberade cigarrer, inlätas der. Men i hr Indebetous anspråkslösa bostad var det ej så noga med atmosferens renhet. Derfunno sig dannemännen fullkomligt som hemma, och kunde taga råd, upplysas och vägledas, utan att deras preceptor i ringaste mån besvärades af deras hemlandstoner. Hr Key kommer bestämdt att sakna hr Indebetou. Andra kammaren, dess referenter och öfriga åhörare på läkvaren, komma att sakna två ledamöter, som icke blitvit invalda; båda ha lätt erfara popularitetens obeständighet. Hvarken frih. v. Schulzenheim eller hr Carl Anders Larsson har blifvit omvald. Med den förre inträtfade det ovanliga, att han, från att vara ifrig protektionist och derföre tillhörde landtmanna partiet, med den öppenhet, som är en särdeles tramstäende karaktersegenskap hos honom, frimodigt gillade frihandelssystemet och erkande franska handelstraktatens välgörande verkningar, allt med den påsfoljd, att han af landtmannapartiet stämplades såsom rafsfalling, hvilket han dock tog ganska lätt; hvaremot det ör nämnda parti icke bler särdeles svårt att utestänga honom ur Andra kammaren. Jag anar emellertid, att frih. v. Schulzenheim af Westmanlands landsting inväljes i Första kammaren i ledigheten eiter afl. grefve Cronstedt, onär länets nye hölding, ur Charpentier, uitryckligen önskat att tillsvidare icke blifva hedrad med något sådant uppdrag som hindrar honom att odeladt egna sin tid åt länets angelägenheter. Hr Carl Anders Larsson, en typ af den ostgötiska tvärsäkerheten, var ingalunda en fin karl, långt derifrån; men han var en trimodig karl, och så bonde han vilie vara, och så gerna han än ville hafva intlytande, så kunde nan dock aldrig förmås att gå in i landtmannapartiet. Han bade en ståtlig corpus och en stark stämma, åhördes gerna och med uppmärksamhet, och få egde i högre grad än nan förmågan att i alla sina yttranden inlagga sin individualitet, utan att dock offra tör mycket åt sitt eget jag. Otta rå och saknande takt, wog han emot ullrättavisningar, utan att forgå sig. Då han, alltid angelägen att stå val hemma, gjorde ett rått utfall mot krigsministern, statsrådet Abelin, hvilken för sitt förslag till armeens reorganisation af Larsson stämplades skriftligen såsom vida farligare än korporal Tullberg, skarpt, men värdigt tillrattavisades härför at hr Hedlund — så skyndade Larsson, så tort han fick ordet, att irimodigt göra ursakt, men utan att, säsom annars otta händer, i ursakten inlägga nägon ny förnärmelse. Hans blitvande efterträdare har lorut varit ledamot at bondeständet, och var då, och är troligen fortiarande, en ifrig protektionist, men hade derjemte många underliga funderingar, som stundom gjorde honom lite löjlig. Hvad han lofvat sin valmän att dritva igenom vid riksdagen-, skall naturligtvis bliftva bekant under motionstiden. Men att han losvat uträtta mycket, är otvitvelaktigt, . AU—letttt f———