Emellertid fullföljde Martial utförandet af sitt beslut, då han en dag på posten erhöll följande lakoniska biljett: I ert ställe, herr hertig skulle jag bevaka min hustru. Det var blott ett anonymt bref, men Martial kände vredens rodnad uppstiga i sin panna. — Skulle hon ha en älskare? sade han för sig sjelf. Han tänkte öfver sitt uppförande alltifrån sitt giftermål och tillade: — Om så vore, hvad skulle jag vil kunna säga derom? ... Har jag ej gjort henne ett tyst medgifvande af att få åtnjuta sin frihet!... Han var utomordentligt förvirrad, men aldrig skulle han ha nedlåtit sig att spionera, om ej en af dessa obetydliga omständigheter kommit emellan som bestämma öfver en menniskas öde. Han företog en förmiddag vid elfvatiden en promenad till häst och hade ej hunnit tretio steg från sitt hotell, då han såg utgå ur dess port en qvinna som var mer än enkelt klädd, helt och hållet i svart, och som hade alldeles samma växt och hållning som hertiginnan. — Det är verkligen hon, sade han, i en sådan drägt ... Hvad är anledningen? Om han varit till fots, skulle han helt visst ha gått tillbaka. Men han var till häst, han red efter m:me Blanche som begaf sig uppåt rue de Grenelle. Hon gick mycket fort, utan att vända på hufvudet och hade framför sitt ansigte en mycket tät slöja. Anländ till rue Taranne, kastade hon sig snarare än uppsteg i en af de droskor som stodo der,