i elakt utscende, långt skägg, klädd i blus, casquette p vudet och pipa i munnen. — Vill ni hålla min häst ett ögonblick? frågade Martial honom? — Gerna! svarade mannen. Martial kastade till honom betslet och följde efte hustru .. Om hans tankar ej uteslutande varit riktade åt ett håll, skulle han ha märkt det elaka småleende som sväfvade på mannens läppar, och om han noga betraktat hans drag, skulle han kanhända ha kännt igen honom. Det var Jean Lacheneur. Alltsedan han sände det anonyma brefvet till hertig de Sairmeuse, lät han hertiginnan göra allt tätare besök hos enkan Chupin och för hvarje gång inväntade han hennes ankomst. — På det sättet, tänkte han, skall jag få veta när hennes man beslutat sig för att följa henne ... För framgången af hans planer var det nemligen nödvändigt, att m:me Blanche blef bevakad af sin man. Ty Jean Lacheneur hade nu bestämt sig. Bland tusen sätt att hämnas hade han valt ett så förfärande och nedrigt som någonsin en sjuk och af hatet upphettad hjerna kan uppfinna. Han ville se den högmodiga hertiginnan de Sairmeuse utsatt för de mest förnedrande förolämpningar, Martial inkastad bland de uslaste brottslingar ... Han njöt vid tanken på att polisen, af honom förberedd, skulle komma och arrestera allesammans ... Han drömde om en fasaväckande å hufr sin