Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 2

Derom bekymrade han sig så litet som möjligt. Han ansåg de höga embetenå besvärliga. Hans högmod var för upphöjdt för att lockas af hvad som tillfredsställer de fåfangu och smickra kunde han ej. Ofta då hans förtrogna i salongerna midt under en fest sågo hans ansigte förmörkas, veko de vördnadsfullt åt sidan tänkande: — Nu är han sysselsatt med allvarliga intressen ... Hvem vet hvilka vigtiga beslut som komma att bli en följd af detta drömmeri! De misstogo sig. I detta ögonblick då hans lycka var på sin högsta spets, då han ej tycktes ha något vidare att önska i denna verlden, sade Martial för sig sjelf: — Hvilken glädjetom tillvaro! ... Att lefva för andra ... hvilken dumhet! Han såg på sin hustru, som strålade af skönhet, för hvilken man fjäsade mer än för en drottning, och han suckade. Han tänkte på den andra, den döda, på Marianne, den enda qvinna som kommit hans hjerta att klappa, och som med en enda blick kom allt hans blod att rusa från hjertat till hjernan ... Ty aldrig hade han upphört att tänka på henne. Efter så många år såg han henne ännu kall, orörlig, död i det stora rummet i Borderie ... Hans rste ännu ofta då han trodde sig känna hennes iskölla ansigte under sina läppar. : Och tiden, långt ifrån att utplåna denna bild som strålat för honom i hangjangdom, gjorde den ännu mera