Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 2

Men Martial insåg att han borde försvinna för en tid... Han proponerade ej hertiginnan att följa sig. — Det är jag, min bästa vär, som begått felen, sade han; att låta er betala dem genom att döma er till landsflykt vore orättvist. Blif qvar... jag ser en fördel i att ni qvarstannar. Hon crbjöd honom ej att dela hans olycka. Det skulle ha varit en lycka för henne, men det var ju ej möjligt! Måste hon ej stanna qvar för att bjuda spetsen åt de uslingar som oupphörligt besvärade henne. Redan, då hon två gånger varit tvungen att aflägsna sig, hade allt varit nära att bli upptäckt, och dock fanns då tant Mödie som ersatte henne... Martial reste således, åtföljd endast af Otto, en af dessa hängifna tjenare som ännu kunna träffas hos goda husbönder. Genom sin intelligens var Otto öfverlligsen sin ställning; han egde förmögenhet så att han kunde vara oberoende och hade hundra skäl för att qvarstanna i Paris, men hans herre var olycklig, han tvekade ej. Under fyra års tid reste hertig de Sairmeuse kors och tvärs i Europa, dignande under tyngden af ett lif som intet intresse mera kunde lifva, som ej mera underhölls af några förhoppningar. Han bodde i London först, i Wien och Venedig sedermera. Men en vacker dag fick han en oemotståndlig lust att återse Paris, och han begaf sig tillbaka. (Forts.)