Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 2

sjelfva mildheten ... När jag visar henne någon uppmärksamhet stråla hennes ögon af nöje... Hans sorger, den smärta som gnagde honom bidrogo utan tvifvel till Martials hårda politik. Han visste åtminstone att falla värdigt. Utan att förändra er min föll han från sin allmakt till en ställning så komprometterande att han ett ögonblick kunde tro sitt lif sväfva i fara. Men hvad betydde det för honom. Då han såg sina förmak tomma, hvilka förr varit öfverfyllda af smickrare och lycksökare, skrattade han och hans skratt var uppriktigt. Man såg honom ej blekna då en upprorisk hop tjöt under hans fönster och slogo in rutorna. Och då Otto, hans trogne kammartjenaro besvor honom att taga en förklädnad och fly genom trädgårdsporten, svarade han: — Parbleu! nej! Jag är nu blott hatad, jag vill ej bli löjlig! ... Man kunde tillochmed ej hindra honom från att nalkas ett fönster och blicka utåt gatan. En egendomlig tanke kom för horom. — Om Jean Lacheneur ännu finnes i denna verlden, sade han för sig sjelf, hvilken glädje måste han ej känna... Och lefver han, är han säkerligen der, i första ledet, lifvande hopen. Det var detta han ville se efter. Men Jean Lacheneur var vid denna tid ännu i Ryssland. Folkrörelsen lade sig, hötel de Sairmeuse blef ej ens allvarsamt hotadt.