Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 1

Jeans tankar. Men huru han än ansträngde sin tankeförmåga fann han ej något tillfredsställande svar. — Chupins söner skola underrätta mig om förhållandet, sade han för sig sjelf; ifall det blir nödvändigt får jag försona mig med sönerna till deaue usling som förrädt min far... Ja, men den gamle tjufskyttens söner voro döda för flera år sedan, och efter otåliga bemödanden återfann Jean endast enkan Chupin och hennes son Polyte. De höllo ett värdthus, bygdt midt på fältet ej långt från rue du Chåteau-des-Rentiers och kalladt Peppardosan. Hvarken enkan eller Polyte visste något. Förgäfves frågade Lacheneur dem. Hans numn som han sade dem uppväckte ej hos dem något minne. Jean stod i begrepp att draga sig tillbaka, då enkan Chupin, som utan tvifvel hoppades locka några sous ifrån honom, började klaga öfver sin närvarande nöd, hvilken var så mycket mera tryckande som hon, efter hvad hon försäkrade, fordom haft något, då hennes stackars aflidne man lefde, hvilken fick så mycket penningar hun ville ha af en mycket förnäm dame, hertiginnan de Sairmeon-e. Lacheneur gjorde en åtbörd så hotande, att den gamla och hennes son ryggade tillbaka... Han insåg nu i hvad förbindelse m:me Blanches efterspaningar stodo till denna srikostighet. Sanningen upplyste det förflutna med sitt bländande ljus .. — Det är hon, sade han för sig sjelf, den nedriga som förgiftat Marianne ... Det är af min syster hon fått veta tillvaron af detta barn... Hon har gifvit Chupin FT A. To.ie