Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 1

nom en golfs ringa huru hon räckte enkan Chupia en bankonot. — Nu, tänkte han, har jag henne! ... I hvilka smutspölar skall jag släpa henne innan jag öfverlemnar henne åt sin mans hämnd!... Några rader af den uppsats som rör Martial de Sairmeuse i Biografiskt lexikon öfver tidehvarfvets märkvärdiga män, förklara till en del hurudant hans lif var efter giftermålet. Martial de Sairmeuse, heter det deri, kunde ställa till sitt partis förfogande den högsta intelligens och beundransvärda egenskaper ... Uppträdande i det offentliga lifvet vid de tidpunkter då de politiska passionerna voro som mest våldsamma, hade han modet att ensam åtaga sig ansvaret för de förfärligaste åtgärder... Tvungen att för den allmänna förbittringen draga sig ur de politiska affärerna, lemnade kan efter sig känslor af hat som ej skola utslockna förrän med hans lif ... Men hvad uppsatsen ej omnämner är, att om Martial var brottslig — och det beror på från hvilken synpunkt man ser saken — så var han det i dubbelt mått, ty han hade ej ursäkten af en sådan ända till fanatism exalterad öfvertygelse, som skapar dårar, hjeltar och martyrer. Han var ej ens ärelysten. Alla de, som kommo i beröring med honom under det han låg i affärerna och voro vittnen till hans passionerade strider och rastlösa verksamhet, trodde att han drefg af maktlystnad. .