Göteborgsposten – 14 september 1869, sida 1

— Och hvar får jag äran lemna mina meddelanden, min fru? ... frågade han. — Jag skall komma hit emellanåt, svarade den unga qvinnan. Då spionen ledsagade sina klienter ut, ts iflade han ej mer. Så snart de hunnit utrör trapporna, gick han tillbaka in sägande för sig sjelf: — Jag tror att lyckan småler mot mig. Att följa dessa båda klienter, som hans lyckliga stjerna sändt honom, skaffa sig underrättelser, få veta deras namn och stånd var en barnlek för Fouches gamle agent. Det var så mycket lättare för honom, som de voro långt ifrån att misstänka hans afsigter. M:me Blanche kände sig nu betydligt lugnad. Han hade skrutit så mycket öfver alla de medel han hade för att skaffa sig underrättelser, att hon ansåg sig viss om framgång. — Inom en månad, sade hon till tant Medie, skola vi ha detta barn; jag skall låta uppfostra det i hemlighet och det skall bli vårt beskydd. Men följande vecka insåg hon hela vidden af sin oförsigtighet. Då hon åter infann sig hos Chefteau, mottogs hon med sådana vördnadsbetygelser, att hon insåg att hon var känd . .. Hon ville försöka föra honom bakom ljuset, men han afbröt henne: — Framför allt, sade han med sitt godmodiga småleende, försäkrar jag mig om de personers identitet hvilka