Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 2

dem, drifvit dem till det yttersta ... Sådana fel får man betala ... Hvem kan försäkra att jag ej i Jean Lachonavra ställe skulle ha handlat på samma sätt som han! Han tystn: ide för ett ögonblick och fortfor derefter, i det hans inre upplystes af en af dessa plötsliga ljusglimtar som någon gång genomtränga framtidens mörker: i — Men jag känner Jean Lacheneur väl; jag ensam har kunnat måta hans hat, ech jag vet att hän endast lefver af hoppet att få hämnd på OSS ... Visser rligen stå vi I mycket högt och han har en läg ställning, men det betyder föga. Vi ha allt att frukta. Våra millioner äro som en förskansning omkring oss, det är sannt, men han skall veta att öppna en breche. De strängaste försigtighetsmått skola ej kunna rädda oss: ett ögonblick skull komma då vårt misstroende sofver, under det hans hat alltid vakar. Hvad han skall företaga vet jag ej, men det blir något förskräckligt. Kom ihåg mina ord, Blanche: om olyckan kommer i vårt hus, så är det Jean Lacheneur som öppnat porten derför . . . Tant Medie och hennes vicce voro alltför förvirrade för att få fram ett enda ord, och under fem minuter hördes blott Martials steg genljuda i salongen. Slutligen stannade han framför sin hustru. — Jag skickar efter posthästar, sade han ... Ni får ursäkta mig att jag lemnar er ensam här... Jag måste begifva mig till Sairmeuse ... Jag skall ej bli borta längre än en vecka. Han gick ut och några timmar senare var m:me Blanche lemnad ensam herrskarinna i huset för flera dagar.