Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 2

mördare är densamme som försökt mörda marquis de Courtomieu. — Jean Lacheneur! ... Martial sänkte sorgset hufvudet. Det var ett svar som var tydligt nog. — Och ni anger honom ej! utropade den unga qvinnan, ni skyndar ej att begära hämnd af rättvisan! ... Martials ansigte blef allt dystrare och dystrare. — Hvad skulle det tjena till!... svarade han. Jag har har ej annat än moraliska bevis att tramdraga och det är materiella bevis rättvisan fordrar. Med en åtbörd som uttryckte den yttersta grad af nedslagenhet och i det han snarare tycktes besvara sina egna tankar än tilltala sin hustru, fortfor han: — Hertig de Sairmeuse och marquis de Courtomieu ha skördat hvad de utsått. Jorden dricker aldrig det blod som utgjutits och förr eller senure blir brottet straffadt. M:me Blanche ryste. Hvartochett af hennes mans ord sann genljud hos henne. — Martial, utbrast hon i det hon försökte slå bort sina mörka tankar, Martial! Han tycktes ej höra henne och fortfor i eamma ton: — Lacheneurska familjen lefde lycklig och hedrad innan vår ankomst till Sairmeuse. Deras uppforande har varit öfver hvarje beröm, de ha drifvit redligheten ända till heroism. Med ett ord, vi skulle kunnat fästa dem vid oss och gjort dem till våra pålitligaste och tillgifnaste vänner ... Det var vår pligt lika mycket som vårt intresse. Vi ha ej förstått det. Vi ha förödmjukat dem, ruinerat