Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 1

Det var med en till hälften ödmjuk, till hälften oförskämd min som Chupin afbörde dessa ord. Slutligen upplyftade han hufvudet. — Jag begär ingen almosa, sade han stolt. — Hvad begär ni då? — Min rätt. M:me Blanche kände ett styng i hjertat, men hon hade dock mod att betrakta Chupin med föraktlig min. — Ah! jag är skyldig er något!... — Ej mig personligen, fru marquisinna, men min aflidne far. I hvems tjenst satte han till lifvet? Stackars gubbe! Han älskade er mycket... alldeles som jag för öfrigt. Hans sista ord innan han dog rörde er. Ser du, min gosse, sade han till mig, det har tilldragit sig förskräckliga saker i Borderie. Den unga marquisinnan hyste agg till Marianne och har kryddat maten åt henne. Utan mig mig skulle hon vara förlorad. När jag är död så kan man gerna skylla alltsammans på mig, det skall ingenting bekomma mig, och den unga marquisinnan skall man tro vara oskyldig... Sedan skall hon belöna dig frikostigt, och så länge du tiger skall ingenting fattas dig... Så stor hans oförskämdhet än var, tystnade han öfvorraskad af m:me Blanchees leende min. Han tvitlade nästan på sin fars berättelse då han såg henne sådan. Den unga damen insåg att om hon gåfve vika denna enda gång, skulle hon för framtiden vara beroende af denne skurk, liksom hon redan var beroende af tant Mdie. Hon visade sig derföre helt djerf.