Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 1

— Med andra ord, utbrast hon, anklagar ni mig för mordet på fröken Lacheneur, och ni hotar att angifva mig om jag ej gär in på era fordringar? Chupin böjde jakande på hufvudet. — Nåväl!... återlog m:me Blanche, då det förhåller sig så kan ni gå er väg!... Säkerligen skulle hon genom sitt djerfva spel ha vunnit detta farliga parti som kunde gälla hennes lif; Chupin stod helt förbryllad, då tant Meådie, som lyssnat stående vid fönstret, helt förskräckt vände sig om och utropade: — Blanche! ... din man... Martial! ... Han träder in, han stiger uppför trapporna. Partiet var förloradt ... Den unga qvinnan tänkte att hennes man skulle komma, finna Chupin, låta honom tala, upptäcka allt. Hennes hufvud förvirrades, hon gaf sig. Hastigt lade hon sin börs i uslingens hand, drog honom genom en mindre dörr ända till trappan som begagnades af betjeningen vid uppassningen och yttrade hviskande: — Tag detta tills vidare ... Vi återse hvarandra. Ej ett ord. Framför allt ej ett ord till min man!... M:me Blanche hade varit angelägen att ej förlora en minut; då hon åter inträdde fann hon Martial i salongen. Han satt med hufvudet lutadt met bröstet och höll i handen ett uppviket bref. Vid det buller hans hustru gjorde vid sitt inträde, reste han sig upp och hon kunde se en tår i hans ögon. — Hvilken olycka har ytterligare drabbat oss?...