Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 2

— Ja, inföll tant Mådie i svag ton, må han komma, det är bäst. Domestiken gick ut och de båda qvinnorna stodo ansigte mot ansigte, betagna af den grymmaste fruktan, knappast i stånd att framstamma ett ord. — Det är en af den gamle skurken Chupins söner, sade slutligen m:me Blanche. — Jag tror det verkligen, men hvad vill ban? — Sannolikt begära någon hjelp. Den fattiga slägtingen höjde armarne mot himlen. — Gud gifve att han är okunnig om dina möten med hans far, Blanche, yttrade hon. Milde Jesus!... tänk om han vet något! — Åh! hvad vill du väl att han skall veta. Gör dig inga onödiga bekymmer i förväg. Inom tio minuter skola vi veta hvad han vill. Visa dig lugn, tant. Lyd mitt råd, vänd ryggen till, blicka utåt gatan, så att man ej ser ditt ansigte ... Men hvarföre dröjer den skurken att komma , . M:me Blanche misstog sig ej. Det var verkligen den äldste af Chupinerna som var der, den åt hvilken den gamle tjufskytten döende anförtrott sin hemlighet. Alltifrån sin ankomst till Paris hade han strukit omkring på gatorna från morgon till afton, öfverallt frågande efter marquis de Sairmeusees adress. Man hade visat honom på hötel Meurice och han hade skyndat dit. Det var dock först sedan han gjort sig fullt förvissad om att Martial var borta som han frågat efter marquisinnan,