Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 2

— ————— Han inväntade svaret i portgången med händerna i fickorna och hvisslande då domestiken återkom och yttrade: — Marquisinnan samtycker att taga emot er, fö!j mig. Chupin följde; men domestiken, som brann af nyfikenhet, gjorde sig ej brådtom i hopp att locka någon upplIysning från den, som han trodde, enfaldige bonden. — Det är ej för att smickra er, min vän, sade han, men ert namn frambragte en förvånande verkan på fru marquisinnan. Den försigtige bonden dolde under ett enfaldigt småleende den glädje han erfor öfver denna underrättelse. — Således, fortfor domestiken, känner hon er? — Något litet. — Ni äro från samma trakt? — Jag är hennes dibror. Domestiken trodde ej ett ord häraf; han misstänkte verkligen något helt annat! Men som han hunnit till dörren till salongen, öppnade han den och skuffade in Chupin. Denne hade på förhand gjort upp en liten historia, men han blef så förbländad af prakten i salongen, att han stod gapande och stum. Hvad som isynnerhet slog an på honom var en stor spegel, midtemot dörren, i hvilken h såg sig så stor han var, och de vackra blommo mattan som han fruktade att trampa sönder me grofva sulor. Då m:me Blanche såg honom stå försagd, med ett fånigt smålende på läpparne och fingrande på hatten, beslöt hon bryta tystnaden. an rna på d sina (Forts.)